Liten har blivit stor

Det är den 26 april 2005. Klockan visar eftermiddag och det är dags för Chillys födsloarbete. Jag har tagit ledigt från jobbet för att vara med henne. Först ut till världen var min Moa. Hon vägde 100 g då. I ganska tät följd kom det ytterligare tre.
Det blev en hane och tre honor.
Tiden gick och ganska snart var de 12 veckor gamla och dags att flytta till sina nya hem. Moa som ju var den förstfödda i katteriet kunde jag inte förmå mig att sälja och jag ville även ha lite kattsällskap till Chilly. Jag valde därför att behålla henne.
Namnet på kullen fick bli Hawaii-kullen och katternas namn blev utifrån de städer och orter som jag hade besökt några år tidigare. Moa fick namnet Wailea som är en stad på ön Oahu och varifrån jag har så många positiva minnen.

I tiden låg en utställning i Helsingborg och i september 2005 ställde jag därför ut henne för första gången och då som ungdjur. Hon var då knappt 4,5 månader gammal.
Domaren som dömde blev överförtjust i Moa och hon blev på sin första utställning både BIV-total, NOM och slutligen också Best In Show. Att så många domare skulle tycka om min lilla Moa och rösta på henne fanns inte i min värld och jag blev verkligen så överrumplad och givetvis glad.
Även kullen stäldes ut i kullklass och blev Best In Show.
Den helgen kommer jag ihåg som ett enda lyckorus.
(Tyvärr har min gamla dator kraschat så att alla bilder från utställningen är borta)

När Moa var drygt 6 månader gammal så en dag så slutade hon att äta. Jag tog henne till den lokala veterinären och de hittade inget konstigt utan det blev en penicillin kur som inte hjälpte. Eftersom hon inte drack så tvångsmatade jag henne med purrémat och vatten men hon fick inte behålla det utan kräktes hela tiden.
Jag tog henne till djursjukhuset i Slöinge och de gjorde en röntgen som inte visade något. Moa hade även ont i magen. När man palperade buken på henne så jämrade hon sig. Man sprutade kontrastmedel för att göra en passageröntgen av tarmsystemet.
Hon skickades hem och tidigt på morgonen dagen efter så var Moa så dålig att jag med ilfart fick bege mig till djursjukhuset. En ny veterinär fanns på plats, Kimberly, som för övrigt var helt underbart trevlig. Man gjorde nu passageröntgen och Kimberly visade mig bilderna och jag såg att det var total stopp i sista delen av tunntarmen.
Det hade blivit en invagination. Man kan enkelt säga att det är som om en strumpa som kränger ut och in i sig själv.
Det blev akutoperation och under tiden fick jag åka hem och vänta. En annan veterinär skulle operera och lovade att ringa när allt var klart.

Timme efter timme gick och under tiden fantiserar man ihop de mest fasansfulla scenarier och en och annan tår lyckades också leta sig fram.
Sent framåt kvällen ringde veterinären som hade opererat Moa och förklarade att det hade varit en komplicerad operation då det var svårt att få ihop tarmarna eftersom en del tarmslyngor hade gått i gangrän, alltså helt enkelt dött av syrebrist. Hon berättade att det handlade om millimetrar för att kunna få ihop tarmarna. Moa låg nu på "uppvaket" och veterinären lovade att ringa på morgonen dagen efter.
Med anledning av tonen i veterinärens röst så hörde jag att det var allvarligt och efter att vi avslutat samtalet och lagt på så flödade tårarna. Jag kan lova att det inte blev många timmars sömn den natten.

Jag tror knappt att personalen hann in på djursjukhuset nästkommande morgon innan det ringde hos dem. Jag klarade inte av att vänta utan var tvungen att få veta NU hur natten hade varit.
Pratade först med djurskötaren som berättade att Moa hade sovit hela natten. De sa att det var ok om jag ville komma upp och hälsa på.
En timma senare satt jag i ett av deras behandlingsrum och höll en liten katt med hela buken rakad och med ett stort långt snitt som var ihopsytt. Med sorgsna trötta ögon tittade hon på mig när hon låg där i knät och jag kände att hon försökte att sätta igång att spinna, men det gick helt enkelt inte.
Hon låg där som en liten fågelunge och försökte göra ljud ifrån sig när jag ropade hennes namn. Eftersom hon hade haft en slang i halsen under operationen så gjorde det att hon lät som en liten fågelunge när hon skulle försöka jama.
Min lilla Moa.......
Dagarna gick och sakta, sakta hämtade hon sig. Jag var där uppe varje dag och hälsade på. När det efter några dagar var dags att försöka äta lite blötmat så totalvägrade hon. Jag åkte därför dit två gånger om dagen för att sitta med henne och sprutmata henne.
När det hade gått ytterligare dagar så sa Kimberly att det är nog bäst att hon får komma hem eftersom hon inte ville äta på djursjukhuset. Ingen var gladare än jag!!
Med en tratt runt huvudet (Moa alltså ;=), en påse med starka smärtstillande tabletter, flera olika antibioikum och ordinationer på hur ofta jag skulle sprutmata henne åkte vi hem.
I bilen hem kom tårarna igen.... denna gången av glädje. Ärligt, så hade Moa varit ute på en väldigt väldigt skör tråd och det kunde lika gärna ha slutat med att hon inte hade klarat sig.

På vägen hem tänkte jag, hur ska nu Chilly ta emot en katt som luktar en massa konstigt och dessutom ser ut som en alien med en stor tratt på huvudet.
Mina farhågor besannades.....
Chilly gillade inte vad hon såg. Hon fräste och morrade på Moa som låg i en liten hög i sin korg.

Tiden gick och Moa blev starkare för varje dag. Efter ett par månader var hon nästan sig själv igen och även Chilly hade accepterat henne och allt var som vanligt.

Den ena utställningen efter den andra avlöptes och helt plötsligt så var Moa GIC och hon hade hunnit med flera BIV, NOM och även BIS som vuxen hona.
Vi gjorde ett uppehåll på ett år där hon fick en kull med 4 kattungar.

Helt plötsligt så hade Moa fått ihop 10 CACE -cert och det behövdes bara ett enda till för att bli EUROPA CHAMPION och jag anmälde henne därför till utställningen i Göteborg den 6 december i år.
Väl framme hos domaren så kände jag hur hjärtat rusade på och jag var nu nervös, något som jag inte hade varit tidigare.
Den italienska domaren hade bara lovord att säga om Moa och när hon skrev CACE på bedömningssedeln flög champagnekorken upp och ett jubel hördes runt om.

Jag vill verkligen på det varmaste sätt tacka ALLA Er som fanns där och gjorde att denna dag blev till ett glatt och ljust minne, ingen nämnd och ingen glömd.
Tack också för alla gratualationer, presenter och mail som jag har fått, det värmer verkligen!

Nu några dagar efteråt så infinner sig också lite av en tomhetskänsla. Här har vi kuskat runt Sverige och Norge runt och jag vet inte hur många mil det har blivit totalt. Vi har genom åren träffat många glada positiva kattmänniskor på utställningarna där vi alla har haft samma intresse -katter-. Det har funnits ett mål med att någon dag kanske få sin egen katt från sin egen uppfödning att kunna bli Europa Champion och nu är man där, vad händer nu??
Att samla en massa HP finns det ju inget större intresse i. Visst en och annan utställning med Moa blir det kanske men inte i den utsträckning som det har varit då målet har varit att få ihop hennes cert och blir EC.

Därför kommer Moa nu mer eller mindre gå i pension. Förhoppningsvis kommer hon att få fler kattungar men utställningskarriären är mer eller mindre över.
Jag är så glad över att ha fått åka runt med henne på de 30 utställningstillfällen som det har blivit.
Av dessa har hon blivit BIV 23 ggr, NOM 21 ggr, 2 Best In Show och 1 Best In Show -Avelshona.
Jag är också glad över att det är genom Moa och alla dess utställningar som jag har fått många goda vänner.
Dock är jag mest tacksam över att det gick så bra som det gjorde när hon var 6 månader gammal och att jag fick ha henne kvar och jag hoppas att hon finns kvar i många år till.

Lycka till nu alla Ni andra kattägare och kanske att vi ses på någon utställning framöver!